namnet Olof Ulrik Torsslow med stora bokstäfver, lika bestämda och karaktärsfulla som namnets bärare var både som konstnär och människa.
Brefvet började med: »Min herre!?» försedt med ett utrops- och ett frågetecken, hvilket gaf mig mycket att tänka på, och på hvilket jag fick förklaringen något längre ned på första sidan. Därpå fortsatte det med: »Jag har mottagit ert opus och läst det med all uppmärksamhet och rätt mycket nöje — ibland! Men jag vill så godt först som sist säga er, att i dess nuvarande skick kan jag icke uppföra det, och jag kan ju icke veta om ni vill omarbeta det efter de intentioner jag möjligen skulle kunna meddela er. Men först några ord till förklaring af min tveksamma öfverskrift. Misstar jag mig, eller skulle ni egentligen inte vara — ett fruntimmer?»
Här slog min vän bokhandlaren till ett gapskratt, och jag var nära att göra honom sällskap, då likväl den manliga stoltheten tog försteget och jag förargad utbrast:
»Hvarför i all världen tror han att jag inte är en karl?»
»Du kan ju läsa vidare, så får du väl se!» sade min vän och försökte se allvarsam ut.
Förargelsen började gifva vika för nyfikenheten och jag fortsatte läsningen:
»Jag skall helt ärligt säga er skälet hvarför jag misstänker er att tillhöra den hälft af människosläktet som pessimisterna kalla den svagare, och optimisterna den bättre, men som jag både af
