Jag skref icke bara lyrik och solnedgångar — aldrig återser man i förbigående sagdt de senare som i de åren — jag började redan då känna mig fram på det område som skulle bli mitt egentliga, berättelsen, då ännu affattad på vers. Naturligtvis också idédikter — jag minns en, som kanske är bevarad ännu — om Kristi nedstigande i Hades, där han enligt min version blef kvar, söfd af vallmodoften och förtrollad af förintelsens lockelse. Den senare stod för mig, det är också typiskt för verklighetsfrämmande och ideell ungdom som något obeskrifligt ljuft och stort och icke alls skrämmande. Förintelsen nådde då också det mesta jag skref, ehuru jag visst icke var konsekvent nog att låta det ske med detsamma. Men när jag letar ovilligt i mina lådor bland gulnade lappar från denna tid, finner jag följande rim, nedklottrade à propos ett par år efteråt:
Jag har bränt mina äldsta dikter i kvälln.
De suckade tungt, där de lågo på hälln.
När elden tog dem och krympte dem hop,
Som snyftningar ljöd det, som döende rop.
Det var mina tunga, ljufva år,
Det var hjärtats första längtan och sår.
Det var dagar af vemod, timmar af fröjd. —
Nu sitter jag vek öfver askan böjd
Och känner, hur tiden rinner
Som vatten ur mina händer,
Och känner, hur lifvet brinner
Och slickar glesnade bränder.
De tunga år, de ljufva år,
Som spöken de skrida i minnet.
Allt mattare skymtar jag lämnade spår
— Nu går det mig nästan till sinnet!
