allt seende först och främst fläckarne. När jag skref, sökte jag kämpa emot och vinna helhet, men icke lyckades det alltid bra. För resten blef det också en plåga, ty ensam som jag var, behöfde jag publik för att fortsätta med lust, men allt visades tillbaka. Jag kände förödmjukelsen, visserligen utan att böja mig för den, efter själfkänsla icke blir svagare af ensamhet, men föga upplifvad till arbetsglädje. Att jag kom öfver de tre eller fyra år som följde, är mig ännu mest en lyckträff.
Midt uti dem for jag till Amerika, hvilket förefaller att vara ungefär det dummaste jag kunde ta mig till. Om det praktiska lifvet tryckte mig här, hvad skulle det då icke göra där med sina så mycket hårdare och obevekligare former! Jag for också utan egentliga illusioner, utan afsikt att stanna där, bara i begär att dock få se något af världen, att ränna midt i gapet på utilismens odjur, hellre än att kittlas af dess svans, ta äfventyret framför vegeterandet. Skall jag vara ärlig, så var också lockelsen af bekantskapen med det stora, gråa och dystra hafvet en af de viktigaste faktorerna, som bestämde mig. Den fick jag också — under en stormig och försenad resa, midt i novemberdis, utan en solglimt på hela färden.
Vistelsen därborta blef trist nog. Mitt arbete på en jättestor fabrik, drifven som af ett urverk, tog mig elfva timmar af dagen, färden dit och hem ännu en, sömn och måltider också sina. Det återstod mig då icke mycket för mitt egentliga syfte, att arbeta på min bildning, hvars luckor kändes
