större ju mer jag hann fylla ut dem med styckegods, och att producera själf de stunder, då jag hade mod och lust till det. Världen var det mig ännu svårare än förut att försona mig med, och mest allt jag såg var mig djupt motbjudande. Den optimistiskt materialistiska andan blef icke mer tilltalande genom att den uppträdde som kristen. Dogmatismen i lifsåskådning, hur stark och ofördärfvad den än var, gjorde på mig mest intryck af trånghet. Den muntra råheten i publicistiskt och politiskt lif stämde mig blott till opposition. Därtill kom den kolossala arbetsmaskinens förakt för människolif — på min egen fabrik såg jag massor af okunniga emigranter, lockade af litet högre dagspenning och aldrig upplysta om risken, förgiftas af blyhvitt för att dö ungefär när de hunnit stifta familj, och andra olycksfall hörde tidvis till ordningen för dagen. Man höll en liten försupen och argsint advokat för att vara till hands och genast aftvinga de skadade erkännandet, att skulden var deras egen. Tillräckligt klart såg jag väl för att inse, att det mesta af detta icke var bara amerikanskt utan skärpt konsekvens af hela tidsriktningen, och vanligen tillämpadt i sämre humör än här, men detta gjorde icke förhållandet muntrare. De ljusare sidorna, den manligt oförtrutna arbetslusten, själfkänslan hos alla, den obegränsade framtidstron, såg jag väl äfven, men kunde icke känna lifligt därmed. Mig föreföll det bara som om hela världen sprang sig andan ur halsen och håll i sidan för att hinna vara med på en järnvägsolycka.
Antingen det nu berodde på blindhet hos mig,
