eller att tiden då icke var så framskriden, förstod jag heller ingenting af det imponerande i arbetarringarnas och trusternas strider, den jättelika brottningen mellan egoism och altruism, och dess stränga och härdande uppfostran mot nya former för egendom och arbete. För resten står dylikt oftast äfven nu för mig insvept mera i undran och tvekan än i hopp.
Nästan den enda bild, som står tydligt för mitt öga från denna tid, är kvällarna före solnedgången, utsikten från mitt fönster öfver fula bakgårdar med himlens tornade och väldiga moln i detta de våldsamma stormarnas luftstreck. De hvita och gulskuggade massorna växlade gestalt, allt som fantasien ville det, det var mitt bästa sällskap och tidsfördrif, och det som angick mig mest af allt det skiftande och främmande.
Jag lefde nästan fullkomligt isolerad, och det gick månader utan att jag bytte en tanke med någon. En dylik hård kur behöfver icke vara onyttig, och kanske hade äfven denna sitt goda med sig. Min tröst och mitt sällskap hade jag för resten i litteraturen. Jag började läsa och beundra Carlyle och ägna dyrkan åt Goethe, och skymtade vägar ut ur trycket, som ännu icke på långt när ligga klara för mig.
Jag skref också själf på mina söndagar och kvällar, men mest bara för att andas ut och fly från verkligheten. Det blef spridda och nyckfulla ting, liksom skyarna, jag såg på, och till klarhet hjälpte de mig icke.
