Så for jag hem, icke rikare på illusioner än jag kom, med hafvet litet lättare än då, efter det var maj, men ändå grått och allvarligt nog, och framtiden mycket osäker. Att jag nu måste debutera som författare, det hade jag klart för mig, ty en längre väntetid skulle beröfvat mig all luft. Mitt lifsuppehälle fick jag för resten fortfarande söka i det praktiska, som jag mer än någonsin kände mig olämplig för.
Ett år därefter fick jag ut min bok. Det var »Lyrik och fantasier», en icke mycket sägande och tämligen opraktisk titel. Det var oskså en mycket opraktisk bok.
Om en diktsamling af en tjugufyraåring skall ha någon utsikt att göra intryck på den läsande och recenserande, eller enbart recenserande världen, så bör den ha sin tyngdpunkt skarpt gifven. Den personliga egendomligheten på ett visst begränsadt område må gärna vara drifven till karikatyr, det är man icke så noga med och saknar vanligen förstånd att upptäcka, men en lätt urskiljbar fysionomi måste finnas. Detta hade jag icke alls sträfvat efter, till och med medvetet undvikit, och i polemiska dikter för min skrifbordslåda uttalat mig emot det. Så pass vid som jag var, ville jag också framträda, och i reklamsyfte gjorde jag ingenting. Jag valde det jag tyckte vara bäst af alla årens under olika förutsättningar uppvuxna skörd och lade det ena till det andra ungefär som det föll sig. Det kanske mest personliga uteslöt jag, emedan det var för tungt och mörkt och disharmoniskt, dels af
