vändt mig bort från världen och så hade jag aldrig fått något grepp på den, min röst angick den inte. Hvad skulle jag nu göra? — Det tog lång tid att binda samman allt det spridda och utveckla något värdefullt och färdigt ur mina ansatser, det var knappt troligt, att humöret höll ut därmed utan uppmuntran alls.
En sak hade jag dock vunnit under mitt tillsynes planlösa kringirrande i praktikens och böckernas värld. Jag var icke längre det barn som börjat, och jag hade sett en del af lifvet. Vilsen som jag ständigt känt mig, hade jag med den lifligaste sympati anat mig in i alla deras hjärtan, hvilka jag skymtat här och där som bortkomna väsen på kant med tillvaron. Jag drömde mig in i deras lif och formade ut dem för mig i små nyckfulla skisser, kärft leende och kärft känslofulla och vårdslösa nog i sin trotsigt förtrytsamma stämning, men icke utan en smula tankfull humor och här och där litet glitter af tillbakaträngd lyrik. Jag skref dem till tidsfördrif, efter jag en gång kommit in på spåret, men de tillfredsställde mig icke och jag omväxlade med flykter in i en vackrare värld, där jag andades ut friare, och som småningom tog prosans form, äfven den, och blef till »Purpur»novellerna.
När verklighetsskisserna blifvit till en liten bok, fick jag efter en del svårigheter ut den och blef mycket öfverraskad att finna, att jag med den slog igenom. Jag hade, utan att söka den, funnit en något ny ton, fått en litterär fysionomi i silhuett
