preventiv kritik, utan får nöja er med efterhandskritiken, som antagligen icke torde bli mildare.»
Jag skref naturligtvis genast ett bref, hvaruti jag förklarade mig på det högsta tacksam både för loforden och kritiken, samt bad att så fort som möjligt få igen mitt manuskript med de gjorda randanmärkningarna, hvilka jag lofvade att följa så samvetsgrant jag kunde, såvidt de nämligen icke rörde styckets grundidé, hvilken jag på inga villkor ville afvika ifrån. I allt däremot som rörde dialogen och i fråga om de nödvändiga strykningarna lofvade jag att rätta mig efter den censor, hvars stora erfarenhet både som skådespelare och författare jag väl kände och hyste den största aktning och uppriktigaste beundran för. Och för att inte vidare något tvifvel om mitt rätta kön skulle uppstå, skref jag ut hela mitt namn och under namnet: skådespelare vid det Andersonska sällskapet. En vecka därefter hade jag stycket tillbaka och att jag med ängslig spänning öppnade det stora, runda paketet, kan man lätt tänka sig. Jag fick det sändt till mig på eftermiddagen och efter slutadt spektakel skyndade jag mig hem och tillbragte halfva natten med att läsa det.
Jag skulle ljuga om jag sade att det var med oblandad glädje jag slutade min läsning. Den unga författarfåfängan hade fått knuff på knuff af hvarje kråka i marginalen, och emellan småknuffarna riktiga jättar till sådana, hvar gång kråkan sträckte ut sig som en slingrande orm utefter hela sidan, där dialogen hade blifvit för bred och för långrandig.
