Men lyckligtvis fanns det också hela sidor utan dessa små kraxande olycksfåglar, och då steg modet igen och jag tyckte det var härligt att lefva. När jag gått igenom hela mitt opus, låg emellan de båda sista bladen ett löst sådant, på hvilket jag med en outsäglig lättnad läste följande rader:
»Ja, nu har jag utfört mitt censorsvärf, och här ett par ord till soulagement för den smärta jag antagligen tillfogat er. Pröfva själf mina anmärkningars befogenhet, iakttag dem ni finner grundade och bry er inte om de öfriga. Det är ju ni som skrifvit stycket och inte jag. Jag har sett med skådespelarögon, och de äro inte alltid de säkraste när det gäller ett dramas öde på scenen. Ett råd vill jag dock gifva er, ett råd som jag särskildt ber er tänka på: skrif om stycket från början till slut, om ni ändrar det eller ej; det har nu legat borta tillräckligt länge för att ni då själf skall kunna se felen och rätta dem, antingen ni följer mina anvisningar eller icke. Tro mig, det finns ingenting bättre än att vara sin egen renskrifvare; om också inte picturen blir så mönstergill, så vinner arbetet därpå. Insänd sedan stycket till mig före den 1 september så få vi vidare se hvad därvid kan åtgöras!» —
Jag följde rådet och jag har sedan gjort det i hela mitt lif. Det är visserligen sant att man på det sättet förstör en hel mängd papper, men man undviker också en hel mängd fel och själfkritiken uppöfvas.
Jag omarbetade stycket, sände ånyo upp det till Stockholm och fick det antaget till spelning vid
