fastslogs formeln till »vi skola gifva ut» ... Medredaktrisen, minst lika intelligent som min syster, ehuru hon aldrig sett Stockholm, var snart blifven eld och lågor, äfven hon, och så startades företaget någon gång i midten af sextiotalet. Dess värre måste jag i detta viktiga fall, likaså väl som i många andra, fruktar jag, blifva sväfvande i mina uppgifter, efter jag icke äger tillgång till »källskriften» och minnet, efter en sådan massa af år, icke kan vara fullt träffsäkert. Men lyckligtvis tillhör händelsen icke historien.
Hvad jag säkert minns är, att prenumeranternas antal rörde sig mellan sexton och tjugu, att tidningens exemplar handskrefvos samt utdelades hvarje torsdag, ty så ofta slog »Sensitivan» ut sina blyga hjärtblad. Hvarje i Hernösand född kvinna inbjöds som medarbetare — naturligtvis utan ens den svagaste tanke på honorar — efter redaktriserna icke utan skäl ansågo, att ju större växling af ’andar’ ju större hopp om framgång. Såvidt jag minns, blef jag aldrig tillfrågad hvarken vid skapelsehistorien eller vid kristningen ... än mindre blef jag ombedd att taga plats och säte i redaktionen ... Men fann jag allt detta vara så naturligt, att det gifver mig skäl tro, det mina kvalifikationer som tidningskvinna, om jag har några, då ännu helt slumrade under kälen.
Min fars inre rum blef en idealisk »byrå», tack vare sina tunga mahognymöbler, allvarliga gröna ripsgardiner, Schillers och Göthes byster på chiffoniern och ett stort bokskåp, hvars innehåll var, om icke storartadt, dock godt. Å, du sjuttonåriga
