solljuset. Detta ansåg jag vara kolossalt spetsigt! Ja, allt fanns utom prosa under strecket — denna fattades kroniskt, och hvad det vill säga vet hvarje verklig redaktör. Här kunde man icke heller hjälpa sig fram genom lysande öfversättningar ur lysande engelska magazines — eller något sådant där yrkesmässigt praktiskt. — Nej, original måste det vara ... Slutligen en dag frågade min syster — antagligen med redaktörknifven på strupen: »Du kan väl skrifva en följetong, Alfhild?»
»Jaa då», svarade jag, till synbar lättnad och möjligen häpnad.
Såvidt jag minns rätt, erfor jag icke en sekunds tvifvel om att det icke var precis lika lätt att skrifva en följetong som att läsa en; men hade någon sagt mig att detta var att författa, då hade jag med glödande harm opponerat mig.
Författa! Detta stora, härliga, ofattliga, som kom mig att med vördnad betrakta till och med stadens snedaxlade bokbindare, »undermannen», som fick lefva sitt lif bland böcker, böcker, lifvets sötma och sol och min eviga längtans eviga mål ... Naturligtvis föll det mig icke in att något, som var så lätt att göra, kunde behöfva »arbetas på». Nej, bort det! Direkt in i tidningens spalter flödade »Aixa, eller det bortröfvade barnet». Jag har sedermera från fullt trovärdigt håll hört att berättelsen lär vara något rysligt, och därom är jag lifligt öfvertygad. Det enda jag minns af historien är, att den skolmamsell, från hvilken den olyckligt misshandlade Aixa rymmer, flaxar öfver torget i en gräsgrön
