klänning. Min syster opponerade sig kraftigt mot den gräsgröna kulören, antagligen tyckte hon den vara alltför upplysande för historiens anda, men jag svarade, att fick inte klänningen vara gräsgrön, kunde jag inte skrifva alls, ty jag hade sett henne flaxa just gräsgrön. Sedan skref jag visst en saga, som hette »djupets skatter». Den handlade, tror jag, om olika arter af pärlor, som uppstå genom olika arter af människotårar ... Men när det gäller mina sagor, står jag på en mycket sviktande grund: jag var nämligen så fylld af dylika, att det ej är möjligt minnas hvilka af dem, som voro nog lyckliga få sola sig i Sensitivans blida ljus. Men slutrepliken, hvar den nu befinner sig, minns jag än i dag, så vacker tyckte jag den var! »Och dagens drottning, den strålande solen, skakade ur sin gyllene mantel sina barn, de gyllene solstrålarna, som begärligt uppsögo de glittrande daggdropparna och ...» Ja, hvad de gjorde mer, vet ingen — åtminstone vet inte jag det längre.
En annan saga, som jag också drömde färdig, blef däremot icke antagen, efter min syster ansåg den alltför litet lokalpatriotisk. Den handlade också om tårar, som blefvo pärlor ... Men nu var det Näcken som grät af sorg öfver alla de sågar, eller var det ångbåtar — som oroade älfvens frid. Behöfver det nämnas, att stadens herrar slogo som hökar efter vår stackars darrande lilla Sensitiva. Hur många gånger ilade jag icke genom de smala, älskade gatorna för att hos någon prenumerant aflämna ett mycket sällan fullkomligt plumpfritt exemplar!
