Vår enda manliga medarbetare, en renskrifvande femte-klassist med evig snufva, var nämligen en öfverbevisad förrädare. Han förrådde vårt barn för knäckar, för punsch, för cigarrer, för bakelser, ja, till och med för hafregrynsgröt, hvilket förklarar gåtan att »man» kände veckans nummer redan innan dess svarta innehåll hunnit fullt torka.
När femte-klassisten efter en skarp skrapa, något förmildrad af en tolfskilling, väl blifvit afsatt, dröjde det åtminstone ett par dagar innan »man» hade läst tidningen. Huru de någonsin kunde komma åt vårt blads fridlysta sidor, begrep ingen enda af flickorna då. Kanske ha de bättre reda på orsaken nu!
Så kom till sist min nästan verkliga glansdag. Jag fick skrifva en pamflett med pennan doppad i min egen svällande gallblåsa och samtidigt kämpa för en stor sak. Bättre förspändt än så kan väl ingen pamflettskrifvare ha det — men här behöfs en ingress. Berusade af känslan att känna oss så säkert stå på våra små flickfötter, beslöto vi göra ännu en landvinning: vi skulle ställa till ett slädparti bara oss flickor emellan. Försiktigtvis fattades dock icke beslutet, förrän herrarnas ofattliga sömnsjuka (det året) tycktes obotlig. Icke ett ord hade de talat om vinterns fastslagna slädparti, fast vi hade haft före i nära sju månader! ... Med acklamation fattade vi beslutet och vi utförde det con amore. Alla flickor, hvilkas pappor hade hästar, blefvo kavaljerer — alla de andra damer — och så, en strålande middagsstund, svängde ett par och tjugu
