Sida:När vi började 1902.djvu/43

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
27
SENSITIVAN.

slädar packade med rosenknoppar — ingen af oss var öfver tonåren — upp på stora torget ... Rent fruktansvärdt käck åkte jag i spetsen i en liten kokett utstyrd kappsläde förspänd med ett af de dygdiga, fromma djur, som heta ölänningar. Den här ölänningen hade, äfven han, små vanor: bland annat tyckte han inte om att bli körd af ett par flickhänder. Han vände sig om, skelade och så, pang, hufvudet i bringan och jag på hufvudet i närmaste drifva ... Ja, aldrig har en ståtligare början fått ett snöpligare slut ... Det var då ’han-han’, flegmatisk, sarkastisk och hvit, trädde fram, lyfte upp min fallna storhet och försmädligt frågade: »Hur gick det nu med den mycket lilla näsan!» »Mycket lilla!» Var det möjligt för en något så när normal femtonåring tåla en sådan usel osanning! Därtill kom att, medan vi »stodo på torget», hade en gammal försupen soldat, som hette Fält, nödtorftigt uppsnyggad, gått från släde till släde och sjungit en nidvisa till ett halfaln långt positiv — ostämdt metervis ... en visa diktad af »man».

»Man» kände sig sårade ända in i sina snöhvita själars innersta djup. »Man» hade just kommit öfverens om att det vore skäl begagna sig af det sista föret — hvarför just af det sista! — när vi — hemska mara — jag hoppas det inte stod maror! — hissat emancipationens anskrämliga fana — och etc. »Man» var förtviflad öfver oss ... »man» var förkrossad öfver oss ...»

Kvick och rolig lär visan ha varit ... i hvad fall som helst kunde vi icke lämna den utan