oss förmådde på den tiden räkna ut ett sådant raffineradt dubbelspel!
Lefva i konkurrensens kalla skymning ville icke Sensitivan göra, då slöt hon hellre sina blad för alltid ... Så skedde.
Och festen; blef den af?
Ja, i löfklädda skrindor samlades redaktriser, prenumeranter med flera »ärligt berättigade», men när nästan alla stadens unga män uppträdde med pretention på att få följa med såsom Sara, Anni, Clotilda, blef det uppror i den unga flickhären. Endast Rebecka, som kunde styrka sina anspråk, och den ljuse näsvise, som ock bevisade sig vara ett redaktionens älsklingsbarn, hvars »glänsande begåfning» emottagit det mest ampla erkännande i breflådan ... blefvo satta under redaktionsdebatt.
Som likväl ingen glänsande begåfning på jorden kunde förvandla de två brottslingarna till flickor, slöts striden på så sätt, att de fingo följa med — eller åtminstone komma efter såsom våra förklädens inbjudna gäster. Sensitivans begrafning firades under knoppande hängbjörkars graciösa slingor, i en blomsterbacke och vid dignande bord. Tal höllos många — både allvarliga och glada — »likstolen» dracks i skummande champagne. På de två redaktrisernas fingrar glänste minnesringar, och är jag öfvertygad om att i deras ögon äfven glänste tårar. Det var solstänk öfver gräset, solstänk öfver himlen och solstänk i sinnena ... ja, kanske mer än stänk; där var nog fullt strålande solsken, ty festen blef förtjusande ...
