på en half spalt få »säga rena sanningen» om en otreflig granne. Med ett ord, denna lyckliga, naiva tid, då den, som skrifvit något, hvilket han lyckats få tryckt, betraktades med en viss häpnad i min älskade fosterbygd, så där till hälften med respekt och till hälften med ogillande misstro.
Just då kallade vår Herre till sig en gammal snäll provincialmedicus i Växiö, som var Abraham Rundbäcks svärfader och tre gånger botat mig för mera vanliga barnkrämpor. Jag greps af rörelse, skref ett sorgekväde, förbluffades själf öfver dess vemodiga fägring och skickade in det till en af stadens tidningar med brinnande bön om dess offentliggörande.
Jag hade på tidningen i fråga trott mig märka, att den, med billigt beaktande af den vackra tanken att »grafven allt försonar», var särskildt skonsam mot insända diktalster i händelse poesiens genius kretsat omkring en bår. Själf har jag senare såsom redaktör följt samma humana princip och funnit mig väl däraf. Man har ju alltid prenumeranter bland de sörjande.
Ehuru jag sålunda icke var alldeles utan hopp, motsåg jag likväl »nästa nummer» med en bäfvande blandning af fruktan och ärelystnad, mot hvilken en vasahungrig drätselkammarledamots hjärtklappning den 1 december torde vara en barnlek.
Grafkvädet kom in med fyra smärre förbättringar af den gamle afskedade infanterikapten, som då redigerade den tidningen! Ännu förstår jag ej att icke mitt hjärta brast af glädje och stolthet
