Då tog det gamla äldsta landtmannapartiet sig det orådet före, att i en fråga besluta tvärtemot åsikterna hos mig, min redaktion, första kammaren, underhusets »intelligens» och det andra välsinnade folket i landet. Mina äldre kamrater hade förfall och näpsten hvilade i mina händer. Den blef fruktansvärd. Jag begriper icke ännu att sagda politiska parti i oförändrad form kunde existera flera år efter denna förskräckliga afbasning. Ett faktum är att det gjorde det.
På förmiddagen efter den morgon, då jag sålunda låtit mina örnar flyga i dittills af dem tämligen obefarna rymder, satt jag vid mitt skrifbord och planlade fullföljandet af den seger, hvarpå jag icke tviflade. Då inträdde å byrån en äldre, högt värderad och välvillig vän och komplimenterade mig varmt för artikeln. Jag försökte se anspråkslös ut, mumlande något om att hvarje samhällsbevarande fosterlandsvän ju lätt kunnat göra ungefär detsamma, som jag, men att om ingen annan var till hands, skulle jag då visst aldrig draga mig undan.
Den erfarne vännen hostade menande och hade tydligen något på hjärtat. Slutligen kröp det fram:
— Det enda, jag inte riktigt förstår, är när du i de sista raderna hotar med utgången af den blifvande gemensamma voteringen i ämnet. Nog vet du väl att detta icke är någon sådan ren bevillningsfråga, som grundlagsenligt ens kan bli föremål för gemensam votering?
