den första barnsligt öfverspända form, hvari jag sökt utlopp för mina tankar, och fick blicken öppen för den lika enkla som svåra konsten: att teckna efter lifvet. Jag hämtade nytt mod efter de motigheter som nedslagit mig och grep mig an med att skrifva »Marianne» och »Höststormar», till hvilka jag tog stoffet ur den miljö, hvari jag lefde.
Jag blef, sedan väl de första svårigheterna voro öfvervunna och jag från åtskilliga kompetenta håll fått bekräftelse på att jag ej saknade talang, till den grad road af att skrifva, att jag knappast hade sinne för något annat. Allting hänfördes till min diktning; åsynen af naturen födde tankar och bilder, musikens toner framkallade för mig upprörda scener och samtal, personer och lifsförhållanden, som mötte mig, blefvo genast underkastade en tyst pröfning, huruvida de lämpade sig till stoff för en berättelse eller ej. Inom mig arbetade och sjödo tankarna med ett brusande vårlif efter envist, långt vintermörker; jag trodde mig ha funnit, hvad jag så länge förgäfves sökt, ett mål för min tillvaro, och detta gaf mig en förnimmelse af harmoni och visshet, som jag aldrig förr ägt.
Man skulle ju möjligen kunna säga, att häri låg något af konstnärsglädje; men om jag strängt och ärligt analyserar mina känslor från denna period af mitt lif, så kan jag icke annat än med största inskränkning gifva dem denna vackra benämning. Kanske framskymtade dunkelt för mig ett konstens ideal, som ingaf mig kärlek och vördnad, men till det mesta var nog njutningslystnad
