drifkraften inom mig, jag tänkte egentligen blott på att tillfredsställa mig själf, jag drömde mig lifvet fylldt af ett arbete, som icke var annat än ett nöje, — svårigheterna ansåg jag redan öfvervunna — och i denna framtidsdröm visade mig ärelystnaden erkännande och berömmelse för min diktning. Att göra något slags gagn med den begåfning jag fått, att insätta den i striden för det rätta, ja, öfver hufvud taget blott att höja och förädla mina läsare, därpå tänkte jag icke alls. Fullkomligt omedvetet, ty jag hade inga konstteorier, var jag en anhängare af satsen: l’art pour l’art; jag skref därför att detta för närvarande var det som mest roade och intresserade mig, jag skref för att analysera människonaturen och få fram intressanta själiska problem, och jag skref i hopp om att roa och intressera mina läsare.
Jag befann mig nämligen vid den tidpunkten så helt på det första stadiet på lifvets väg: den estetiska lifsåskådningen, att jag icke ens aningsvis kände till några andra utvecklingsskeden. För mig fanns ej plikt eller principer, det ena var en rasslande järnkedja, det andra gråstenar, tunga och odrägliga att lyfta och draga med sig. Kärlek och skönhet voro de grundpelare som uppbära lifvet, de rötter, ur hvilka sanningens, godhetens och lyckans blomster skulle spira. En fullkomlig kärlek utesluter ju möjligheten att göra hvarandra ondt — är icke kärleken lagens fullbordan? — och en utvecklad skönhetskänsla hindrar ju att begå lumpna handlingar.
