»Marianne» fick i flere tidningar välvilliga omnämnanden, särskildt minnes jag att »Lea» i en recension i Illustrerad Tidning kallade mig »en ny stjärna». Men den lilla uppmärksamhet »Marianne» möjligen tilldragit sig drunknade helt och hållet i det buller »Höststormar» skulle komma att göra af sig.
Det var med högt spända förväntningar jag sände ut »Höststormar» i världen. Dels hade jag fått de amplaste loford af litterära förståsigpåare, dels hade jag märkt hvilket fängslande intryck den gjort på dem, för hvilka jag läst upp den; och slutligen kände jag själf, att den var skrifven med ungdomlig kraft och med en inspiration, som aldrig tröt mig. Att den var mycket litet utarbetad och att den kräft en grundlig filning för att få namn af konstverk, det förstod jag icke alls.
Länge dröjde det ej förrän jag från olika håll, dels skriftligen, dels muntligen, fick emottaga uttryck af intresse och beundran. Jag njöt af de små triumfer som medfölja en första litterär framgång; kända personligheter skickade mig uppmuntrande och smickrande hälsningar, jag hade flera anbud från förläggare, o. s. v. Men ungefär samtidigt kom en motström af klander och ogillande, som genast dämpade min glädje och slutligen förvandlade den framgång jag haft till en enda bitter sorg.
Ryktet började nämligen tala om, att jag i »Höststormar» porträtterat flera af mina vänner; särskildt var det kring en af dem detta tal småningom samlade sig. På många håll blef förargelsen häröfver stor, så mycket mera som min berättelse, ju längre
