den framskred, mer och mer stämplades med det ord, som på den tiden inom alla respektabla kretsar betecknade allt hvad djärft och hänsynslöst en litterär produkt kunde bjuda: realistisk. Jag drabbades således af ett dubbelt ogillande: först och främst att jag porträtterat mina vänner, så att jag skildrat scener, som man ansåg borde ha varit främmande för en ung flickas författarskap. Och jag blef med otrolig hast tio år yngre än jag i verkligheten var; ja, jag minns att jag från en småstad fick höra, hur de goda invånarna häpnade öfver, att en 16 års flicka kunnat skrifva något så »realistiskt», och hvilket sorgligt bevis det var på »nutidsungdomens» brådmognad, — hvaruti de otvifvelaktigt hade alldeles rätt.
Hvad den första anklagelsepunkten beträffar, var den nog i många fall sann, om än icke på det sätt folk trodde; jag hade verkligen till en af de kvinnliga hufvudfigurerna i »Höststormar» lånat drag af en min vän, hvars personlighet lifligt slagit an på min inbillningskraft. Däremot var själfva fabeln i berättelsen, som väckte så mycken förargelse, naturligtvis diktad. Ifall jag verkligen fått emottaga förtroende om ett förhållande liknande Carolines och baron Dentows, hur skulle jag då kunnat göra mig skyldig till en sådan infami som att offentligen afslöja det? Den person, som suttit modell för Carolines gestalt, var min vän, skulle jag då med berådt mod ha velat utsätta henne för klander och ovilja? Den enklaste slutledningskonst och den anspråkslösaste finkänslighet säga nej till något
