sådant. Men ryktet är aldrig finkänsligt; det älskar att i ett strömoln se en oväderssky, i en liten mörk fläck en nattsvart tafla — och de bästa och kärleksfullaste människor bli lätt offer för samma optiska villa, då de utsättas för ryktets hypnotiserande hviskningar. Och det är endast ett fåtal som har reda på det konstnärsaxiomet, att en författare aldrig fotograferar, — gör han det, så blir hvad han skrifver åtminstone icke ett konstverk; men han hämtar sitt stoff ur lifvet, hans inbillningskraft träffas af det som rör sig omkring honom, vare sig det nu är en karaktär eller en tilldragelse, som sätter hans fantasi i rörelse. Sedan omstöper han allt i sitt säregna temperaments smältugn, skär bort hvad som ej tilltalar honom, sätter till nya drag, inpassar personligheter och händelser, som i lifvet alls ej höra ihop o. s. v. Och på så sätt blir hvad han skrifver, med afseende på likhet och porträttering, en fullkomlig osanning, med andra ord sagdt: en dikt.
I känslan af att jag diktat, ej fotograferat, det vill säga att jag med verklighetsdrag till stoff godtyckligt ordnat detta efter min fantasis ingifvelse, gaf jag ut »Höststormar» med den mest naiva tvärsäkerhet, utan att känna den minsta oro hvarken i det ena eller andra hänseendet, öfvertygad som jag var, att den skulle göra lycka. Den enda skyldighet jag ansåg mig hafva vid utgifvandet, var att omtala för min vän, att jag till hjältinnan i min nya berättelse lånat flera drag af henne, ehuru jag inpassat dem i en personlighet, som i mycket ej liknade henne. Hon skrattade, och tycktes ej illa upptaga saken;
