Sida:När vi började 1902.djvu/69

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
49
»HÖSTSTORMAR.»

Den var en starkt färglagd verklighetsskildring af den miljö hvari jag rörde mig, teatrar, societetslif, basarer med därtill hörande intriger och skämt, och som underström en dof leda, ett vemodsfullt grubbel öfver detta hemlighetsfulla: »Dort, wo du nicht bist, dort ist das Glück.»

Jag hade på den tiden kommit in i ett kotteri, hvars medlemmar, de flesta musikaliskt eller konstnärligt anlagda, hvar och en efter sin förmåga kastade bränsle på glädjens och njutningslystnadens flamma; omständigheter i mitt lif, bekantskaper jag gjort, den läsning, hvaråt jag hängaf mig — v. Hartmann, M:me Ackermann, Nordau, Jacobsen m. fl. — inre strider och tvifvel, allt hade på ett olyckligt sätt sammanknutit sig och dragit mig undan det rena inflytandet ifrån mitt hem och mina ädla föräldrar. Dock kanske icke djupast ned i min själ; där fanns en annan grundton, till hvars klang jag lyssnade med vemodig längtan. Måhända var det ljudet däraf, som höll mig uppe genom alla de bränningar, dit omständigheterna kastat min lefnads farkost. ...

Af växelverkan mellan mitt inre upprörda lif och de yttre omständigheterna var »Höststormar» ett jäsande utslag. Ledmotivet i berättelsen var ett pockande kraf på lycka, och de stänk af etik, som möjligen funnos däri: smärtan öfver att ha gripit miste, en pliktförgäten mors samvetskval vid barnets sjukbädd, ett dystert, hatfullt grubbel öfver lifvets ve, — voro snarare själens revolt mot de okända makter, som styra människornas

När vi började.7