öden och ej tillslädja dem den sällhet de eftersträfva, än något slags förnimmelse af synd och kränkning af Guds lag.
— — — — — — — — — — — — — — — —
Ja, detta är nu historien om mitt första litterära försök; sedan dess har småningom mitt författarskap kommit in i en alldeles motsatt riktning. Från den estetiska lifsåskådningen, öfver den etiska — »Hårdt mot hårdt», »Familjen Verle» — har jag gått in på det sista stadiet på lifvets väg: det religiösa. Snart nog fann jag hur ohållbar den skönhetskult var, som jag omfattade; det kom en stund, då jag kände marken svikta under mina fötter, då tvifvel och själsstrider hotade att helt sönderslita mitt inre. Då grep jag, drifven af ett slags trots mot lifvets obevekliga gåtor, efter den hårda, kalla plikten, den som handlar rätt och starkt utan att tro och hoppas. Jag förstod, att vi behöfva etikens ryggrad, för att ej digna i kampen, när skönhetens blomsterkedjor brista och vissna. Men åter kom där en stund, då tillvaron ändrade form för mig, då det blef mig klart, att ingen människa i längden står ut att lefva i pliktens järnbojor. Och öfver etikens torra mark drogo vindpustar från andens lif, och jag fördes småningom af dessa fläktar in i det rike, där estetik och etik gå upp i hvarandra, där plikten är skönhet, och skönheten är plikt, där den kärlek har sina rötter och sin växtkraft, som älskar evighetsvarelsen hos människan, den varelse, som ur lidande, fulhet, synd skall utvecklas till skönhet och härlighet i det Guds rike, som längtan
