drömmer om, och som en gång skall komma ned från himmelen. Då fick lifvet mening i mina ögon, då blef där innehåll i det hitintills så tomma skalet.
Jag har, alltsedan jag djupare och innerligare öfverlämnat mig åt en religiös lifsåskådning, från åtskilliga håll nästan fråndömts rätten att räknas till skönlitterära författare. Jag tror dock icke att detta är riktigt bedömdt; jag har svårt att förstå, att en författarinna, som en gång tillerkänts talang, kan gå denna förlustig, därför att hon från agnostikerns vacklande ståndpunkt öfvergår till den lifsåskådning, som, tviflare och hånare må säga hvad de vilja, dock varit den för mänsklighetens utveckling mest fruktbärande. Jag tror tvärtom, att en positiv lifsåskådning — och ingenting är mera positivt än kristendomen, — skall fördjupa begåfningen, om där annars finnes någon sådan; det har ju, dess bättre för mig, äfven funnits kritici som haft denna åsikt.
Dock, det må vara hur det vill, den litterära domen öfver mig må bli ännu hårdare, jag skall ändå ingenting ändra, ej af envishet eller själftillräcklighet, utan endast därför att — »jag kan icke annat.»
»Kom ihåg, om du blir modlös under ditt arbete, att intet däraf går förloradt», — säger Charles Kingsley — »att det goda i hvarje gärning blir kvar, förstoras och utvecklas i evighet; samt att allt, som misslyckas och går förloradt, blott är det yttre skalet af saken, som kanske kunde ha varit bättre gjordt, men det må vara bättre eller sämre, så har
