Sida:När vi började 1902.djvu/74

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
54
SOPHIE ELKAN.

intryck det skulle haft på mig. Men ingen sade mig det, åtminstone sades det ej så att jag förstod det. Mitt århundrade var inte barnets århundrade. Vetgiriga barn kallades på min tid frågvisa och näsvisa och fingo i skolan noll, som var liktydigt med mycket dåligt, till terminsbetyg i uppförande. Det fick jag.

Men visste jag inte hvad prosa var, så visste jag desto bättre hvad vers var. Det klingade och sjöng inom mig, då jag hörde de vackra rimmen och den eggande, smekande rytmen. Vers hade den makten öfver mitt exalterade barnahjärta att få det att klappa i hänförelse för fosterland, hjältedater och ära, för stora dygder, stor kärlek och stor olycka. Det finns poem eller strofer, som jag än i dag ej kan se eller höra utan att tårarna komma mig i ögonen, ej därför att de nå mig nu, men därför att de så oändligen rört mig som barn.

Jag hade ett lifligt och ärelystet barns allt uppslukande håg att utmärka mig. Och det dröjde ej länge innan jag förstod, att vers skaffade ära och ryktbarhet. Till och med de vers, som man ej skrifvit själf, också de vers som man blott kunde utantill. Någon spred ut i skolan, att Sophie kunde hela Tegnér och hela fru Lenngren och allt annat utantill — jag hoppas, att denne någon ej var jag själf — var det så, får det lända till min ursäkt, att jag nog trodde det. Ty jag kunde verkligen en mängd poem utantill och var alltid redebogen att deklamera dem. I allmänhet kunde jag i skolan allt, som jag inte behöfde kunna, och intet af det,