som man fordrade, att jag skulle kunna. Resultatet häraf var som nämndt noll och stor popularitet bland kamraterna.
För mina jämnåriga deklamerade jag helst Tegnér och allra helst, då tiden tillät: Vid Svenska Akademiens femtiåriga minneshögtid. De äldre flickorna ville alltid höra Malmströms Hjärtklappningen — i enrum. Den var för farlig att läsas upp inför mängden.
Hur brusade det ej i mitt hjärta af stolthet och glädje, då dessa stora, dessa fjorton- och femtonåriga kamrater för hvarje gång utbröto i förundran öfver att en sådan barnunge kunde deklamera den märkvärdiga knall- och slutstrofen: »Du vilda hjärta, det är han», alldeles precis som om en sådan barnunge visste hvad kärlek var!
Sådan var min ryktbarhet, då jag började tycka, att den ej tillfredsställde mig. Det var ändå alltid Tegnér och Malmström, fru Lenngren och Runeberg, som författat de poem jag deklamerade och inte jag själf. Hvarför inte jag själf?
Fru Lenngrens föredöme var det mest uppmuntrande. Hade inte också hon varit »bara ett fruntimmer», och var det inte fasligt lätt att skrifva som hon? Var jag inte alldeles säker på att jag till exempel skulle kunnat skrifva Pojkarna, om inte hon redan gjort det? Fru Lenngren var otroligt uppmuntrande. Inte blott därför, att hon skrifvit så ofantligt lätta saker, utan ännu mera därför att hon vunnit rykte på vers, som bara voro roliga. Jag hade aldrig hört talas om att något, som bara
