Nej. Motskälen voro för starka. Göteborgs Posten visste hur gammal jag var, och att jag gick i fru Brunecks skola. Jag hade ingen man, som var medredaktör i Göteborgs Posten, och ingen af de aderton hade någonsin samlats kring mitt tebord. —
Men jo, jo. Det fanns en tidning för mig. Vår tidning, barnens tidning, onkel Adams tidning, Linnéa!
En af mina barndomsvänner, som snart nog blef litteraturhistoriker, har en gång skildrat hvad onkel Adam och Linnéa var för barn af vår generation, och i hvilken tacksamhetsskuld vi känna oss stå till honom och den. Därför att onkel Adam förstod sig på oss, förstod sig på barnen, hvilket sannerligen inte många verkliga onklar och tanter gjorde den tiden.
För oss var Linnéa den bästa och märkligaste tidning i världen. Vi voro inte bortskämda med konstnärliga bilder och träsnitt, och om någon sagt oss att »blott det bästa var godt nog för barn», hade vi inte förstått meningen. Vi hörde tvärtom, att allt var godt nog för barn. Och det var godt nog, ty vår fantasi fyllde ut, gaf lif och skönhet och poesi åt det som verkligheten blott antydde, kanske ej ens siktade till.
Min bror och jag hade fått Linnéa gemensamt, såsom vi fingo alla våra böcker: Nybyggarne i Canada, Sigismund Rustig, Den lilla Vilden, Den siste Mohikanen gemensamt. Jag skall aldrig glömma den stolthet, vi kände öfver att Linnéa var
