Sida:När vi började 1902.djvu/83

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61
OCKSÅ EN DEBUT.

Början på andra versen skrefs med lika stark inspiration:

»När regnet far i strömmar
Och blåsten hviner kring —

Men här öfvergaf mig min sångmö, därför att jag ej vågade följa henne. Då jag skref strömmar och kring, hade jag tänkt rimma med drömmar och ring. Men jag vågade inte. Hvad skulle Akademien säga om jag sade, att jag drömde om förlofningsring?

Jag visste, att ett fint poem skulle handla om det sköna, sanna och goda »förenade till ett», som det stod hos Tegnér.

Det var mycket svårt. Jag satt flera minuter i skapareve och upprepade versen:

»När regnet far i strömmar
Och blåsten hviner kring —

Det gick inte med drömmar och ring. Men ömmar — — — Och jag skref:

»Jag för de arma ömmar,
Som äga ingenting — — »

Jag var ganska nöjd. Jag kände att jag var på rätt väg. Det jag skrifvit var det goda. Det sköna måste in så småningom. Det sanna, tänkte jag, skulle komma af sig själf.

Jag skref vidare:

»De hungra och de frysa,
I nöd de fråga sig,
Skall ej en stjärna lysa
Uppå vår dunkla stig?»