alltför tydlig. Och för att förvilla Akademien skref jag:
»Då i din själ uppspirar
En skön och härlig vår —»
Här var det ju tydligt att jag endast siktade åt de arma, som hungra och frysa — af brist på bröd och ved — och ej af brist på ära. Men jag kom ej vidare.
Nerifrån trappan ljöd en sträng jungfruröst:
»Sophie skall genast komma ner....»
Det var bara de två sista raderna, som felades, ty poemet fick ej bli längre. Linnéa tyckte inte om långa poem.
»Sophie skall komma ner genast», ljöd det strängare.
Här var ingen tid att fundera. Och jag skref raskt:
»Och gladt en krans du virar
Kring kalla vinterns bår —
Jag förstod alls inte, hvad jag menade med detta sista, men jag hoppades att Akademien skulle göra det. Krans och bår voro fina ord, som mycket användes af alla skalder. Och medan maningsropet ljöd allt hotfullare, och jag ropade tillbaka: Tyst Betty, jag kommer, jag kommer, skref jag öfver poemet ordet
Ovädersång
och rusade ner. Jag kom med glödande kinder och strålande ögon. De bannor jag fick, därför att jag låtit Betty ropa förgäfves, sväljde jag med oväntad
