men tredje dagen lugnade jag mig med att det var framme. De följande dagarna hade jag ingen annan tanke än onkel Adam och brefvet. Fick han mitt bref vid frukostbordet, och drack han sitt kaffe, innan han läste det? Jag såg honom taga emot mitt bref öfverallt och allestädes. Än satt han vid skrifbordet och tog emot mitt bref, det fanns intet annat bref i världen än mitt bref. Än kom det på aftonen, då han satt vid sin brasa, det ville jag helst. Så skulle det vara. Hvar jag gick och stod, såg jag onkel Adam sittande i en länstol framför kakelugnen och betjänten komma in med mitt stora kuvert liggande på en silfverbricka. Jag hade aldrig sett en betjänt bära bref på silfverbricka, men i romaner gjorde de det alltid. Onkel Adam tog brefvet, bröt det och läste det —
Kan någon undra på, om jag fick bannor för ouppmärksamhet och slarf, bannor hemma, bannor i skolan. Ingen behöfver undra, ty jag fick det.
Så var Linnéadagen ändtligen inne. Jag var alldeles vild den dagen. Rent ohandterlig och till stor plåga för andra, men mest för mig själf. Jag låg på lur efter häftet, då det kom, och slet upp omslaget. Det svartnade för mina ögon, och hjärtat klappade högt uppe i halsen. Första sidan, andra sidan, tredje sidan, mitt poem stod där inte. Jag fann reda på breflådan, intet svar till S. S. Först blef jag alldeles tillintetgjord. Jag skalf i hela kroppen, och benen veko sig under mig. Så säkert hade jag väntat, att poemet denna dag skulle stå i Linnéa. Jag hade tänkt ut, hvad mamma skulle säga,
