hvad pappa skulle säga, hvad syskonen skulle säga, hvad jungfrurna, hvad kamraterna skulle säga, hvad fru Bruneck skulle säga, då min Ovädersång stod på hedersplatsen och de fingo höra allt det beröm, onkel Adam slösade öfver den och mig. Då skulle de ångra alla de bannor de gifvit mig och bedja mig om förlåtelse. Men poemet stod där inte. — Och intet svar i breflådan. —
Det fanns ej något tvifvel mera, brefvet hade kommit bort på posten. Så fort jag hämtat mig från den första förlamande missräkningen, satte jag mig ned vid min pulpet. — Kladd behöfde jag ej — jag kunde mitt poem utantill och jag började skrifva om det på nytt och författa ett nytt bref till onkel Adam. Men medan jag skref föll det mig in, att jag borde vänta ännu en månad. Det var kanske ett godt tecken, att jag intet svar fått i denna Linnéa. Säkerligen hade onkel Adam skickat Ovädersången direkte till Akademien och väntade själf svar från den. Så var det. Det trodde jag åtminstone en stund, i nästa minut tänkte jag åter att brefvet blifvit bortslarfvadt af posten. Det var en förfärlig tid. Jag slets emellan hopp och kval. Än var jag fullt och fast säker på att dröjsmålet betydde godt, än att brefvet kommit bort, än att poemet skulle stå i nästa Linnéa. Intet var säkert mer än ett, att jag lefde i ett ständigt oväder af välförtjänta bannor. Men öfver detta skref jag ingen sång.
Så var Linnéadagen åter inne, den kom, men intet poem, intet svar. Nu råkade jag i full