förtviflan och visste ej hvad göras skulle. Ändlligen satte jag mig ner och skref till onkel Adam, att mitt förra bref hade råkat vilse, att det innehållit detta poem Ovädersång, som jag hoppades onkel Adam skulle tycka om .....
Så var det åter samma ångest och väntan. Och åter var den långa månaden öfver och den långa dagen inne. Då jag med darrande händer bröt Linnéaomslaget, stod hjärtat stilla och golfvet gungade. Så började hjärtat dunka med vild fart, och det skymde för ögonen. Papperet rasslade, då jag vände sidorna. Poemet stod där inte, men där stod ett svar i breflådan till S. S. Det skimrade för ögonen, så att jag ej kunde urskilja orden. — Jag dröjde en stund, tills det värsta fladdret var öfver. Så läste jag svaret, där stod:
»Linnéa kan icke nu i det vackraste solskensväder intaga en Ovädersång ... kanske till hösten.»
Mina darrande händer släppte Linnéa — — —
— — — — — — — — — — — — — — — —
Jag kände det som om jag blifvit brännmärkt för lifvet. Som om jag ej kunde öfverlefva det. Jag trodde att alla hade genomskådat signaturen, att hela staden talade om detta. Jag ville inte gå till skolan — jag trodde att kamraterna jämt och ständigt liksom jag själf upprepade de hemska orden: Linnéa kan icke ...
Det skrämde mig att de ingenting frågade, ingenting sade mig om detta. Det var det värsta. Det tysta föraktet — — — Jag kände, att jag inte kunde bära tyst förakt —
