Och så en dag talade jag om för min bästa vän, hvad som händt. Att jag skickat in ett poem till Linnéa och att jag fått detta svar — Linnéa kan icke...
Min bästa vän blef mycket förvånad och mycket intresserad. Det hade inte fallit henne in, att svaret till S. S. i Linnéas breflåda var till mig, därför att jag inte hade anförtrott henne, att jag skickat något poem till Linnéa. Ingen i hela skolan hade den minsta reda på saken, därom var hon fullkomligt säker.
Häröfver blef jag så lättad och lycklig, att jag genast läste upp Ovädersången för henne. Hon blef alldeles betagen i den, och tyckte, att det var det bästa jag skrifvit. Hon skref af Ovädersången, hon läste upp den för de andra och berättade, att den varit insänd till Linnéa och att svaret i majhäftet till S. S. var till mig. Hela skolan tyckte, att poemet var utmärkt och att det var en heder, att en af deras skrifvit ett poem till Linnéa. Att det ej kommit in tycktes de ej fästa sig synnerligen vid. De voro alldeles säkra på att Ovädersången skulle intagas till hösten. Den var så utomordentligt vacker.
Så snart de första regndagarna i oktober började, började också hela Bruneckska skolan att titta efter i Linnéa, om Ovädersången stod inne. — Deras fasta tillförsikt smittade mig. Också jag väntade — hur jag väntade!
Men den kom inte — den kom aldrig.
— — — — — — — — — — — — — — — —
Dock var onkel Adams svar profetiskt.
