vacker barvinterkväll landsvägen hemåt mot Lund. Då gafs form åt poemet »Nyårshälsning till svenska folkhögskolan 1875»; hvari det bl. a. heter:
»Se, skuggorna maka åt sig så smått,
och ljuset allt mer tränger på,
och bonden, som gäspade makligt och godt
och sof förnöjd i sin vrå,
nu kvicknar han till, nu mornas hans sinn,
då dagern faller så blidt därin:
det dagas, det dagas i djupa dalar.»
Göteborgs Handelstidning var vid denna tid den publikation, som ifrigast lästes på Akademiska Föreningens Atheneum af de för mera allmänna angelägenheter intresserade studenterna. Också sändes det nämnda poemet, icke utan bäfvan, till H. T:s redaktör S. A. Hedlund. Och den glädje, förf. erfor, då han redan efter ett par dagar mottog icke blott ett ex. af H. T., med kvädet infördt och därtill försedt med en särskildt uppmuntrande not, utan äfven ett bref från den vördade redaktören, hör till de smådetaljer i en människas lif, som kunna värka bestämmande. Brefvet innehöll en älskvärdt skrifven lyckönskan till fortsättning.
Att ett vänligt honorar — förf:s allra första! — medföljde, var naturligtvis en allt annat än nedslående händelse.
De fornnordiska studierna fortsattes sedan i Köpenhamn, där jag på Regensen kom lifligt tillsammans med isländingar; och intresset för sagoön och dess litteratur blef nu fullt lefvande. Vid det stora skandinaviska studentmötet sommaren 1875
