framkom sålunda sången till Island, som vid en fest i Stockholm å Hasselbacken afsjöngs af Lunds studenter.
»Hvilar i hvita,
skummande vågor
stolt som i sagan
sagornas ö.»
Emellertid kallades jag hösten s. å. till lärare vid folkhögskolan Hvilan, där jag, med särskilda afbrott för vistelse i Köpenhamn, stannade till våren 1879. Under denna tid uppstod omkring hälften af de dikter, som rymmas i första samlingen.
Det var ett friskt lif, som lefdes på Hvilan. Den fria undervisningsmetod, som med sina muntliga föredrag är för folkhögskolan egen, gjorde själfva arbetet med de i allmänhet mycket vetgiriga, fast invärtes obrukade »åbosönerna» till ett verkligt nöje. Luften i skolsalen var hög; där grodde och växte det i ynglingasinnena; och framstegen voro snart nog lätta att konstatera. Under intrycken häraf författades poemen »För fosterlandet» »Karl XII», »Gud med oss», »I Dalarne», »Engelbrekt och hans män» m. fl. Och det var mening i talet, då de unga manades att minnas fädernejorden:
»Då dina åkrar du går att så,
man må dem små eller stora kalla,
i hennes allmänning låt också
ett korn, ett korn blott ur korgen falla.
Och då du sticker ditt lass i stacken,
för henne lät falla en kärfve i backen.»
