ofarlig och icke medför någon rubbning av kroppens funktioner i övrigt, och då den väl i regel länder patienterna själva till en ovedersäglig fördel, har det i flera fall varit lätt att vinna dessas direkta medgivande till ingreppet. Individens och samhällets intressen behöva således icke ovillkorligen komma i kollision med varandra. Kan icke staten åtaga sig att på ett betryggande sätt isolera och därigenom oskadliggöra alla svårt degenererade individer, dröjer det nog icke länge, innan den allmänna opinionen icke blott skall tillåta, utan rent av fordra sterilisering av de värsta kroppsliga eller andliga missfostren; för några generella lagbestämmelser i denna riktning torde tiden dock ännu långt ifrån vara mogen i vårt land.
⁎
Jag har i det föregående sökt skizzera huvudtankarne i eugeniken (såväl som i rashygienen i vidsträckare mening) samt angiva de viktigaste vägarne, på vilka den hoppas nå sitt mål: ett bättre människosläkte. Det är emellertid tydligt, att dess strävanden, vare sig de avse direkta lagstiftningsåtgärder eller andra reformer på det sociala området, hava föga utsikt att bära någon varaktig frukt, om de icke hava stöd i en kraftig folkopinion, och den närmaste uppgiften för den eugeniska rörelsen blir därför att genom ett flitigt upplysningsarbete väcka allmänhetens intresse för hithörande frågor, sprida kännedom om de biologiska lagarne för ärftlighet, urval m. m., som ju äga samma giltighet för människorna som för hela den organiska världen i övrigt, och framförallt att söka väcka och fördjupa ansvarskänslan gentemot kommande, ännu ofödda släkten.
Vi måste alla få klart för oss, att vår nations fram tid icke i övervägande grad beror på dess yttre resurser, icke heller på befolkningens numerär, utan först och sist på dennas beskaffenhet i kroppsligt och andligt avseende, och att det bästa arv vi kunna giva våra barn är hälsa, krafter och goda anlag; med dylika förutsättningar kunna de själva skapa sin lycka även under motiga yttre förhållanden, dem förutan bliva de en börda både för sig själva och för samhället. Mindervärdiga barn äro icke en nationalrikedom, utan en nationalförlust.
Vi måste vidare veta, att endast den, som själv är utrustad med goda arvsanlag, har utsikter att skänka sina efterkommande ett liknande lyckligt arv, och att det därför kan bli en bjudande plikt för den, som vet med sig, att han bär på ett ärftligt lyte eller sjukdomsanlag, att avstå från föräldraglädjen; det borde rent av stämplas som en förbrytelse att sätta barn till världen, som genom sina arvsanlag äro förutbestämda till sjukdom eller brott. — Men å andra sidan kan fosterlandet med skäl göra anspråk på att den, som har verkligt goda förutsättningar för föräldraskap, icke av själviska bevekelsegrunder undandrager sig dettas plikter.
