födelsen böra vara utrustade med de bästa möjliga arvsanlag, men därjämte att dessa anlag bringas till den bästa möjliga utveckling till fromma för individerna själva såväl som för samhället i sin helhet.
För det senare målet har man i alla tider arbetat genom fysisk och psykisk uppfostran, genom förbättrad hygien m. m.; frågan om vad som på detta område redan uträttats och vad som i framtiden ännu återstår att göra skall jag i detta sammanhang icke upptaga till diskussion. — Det förstnämnda problemet, angående möjligheten av en förbättring av släktets inneboende arvsanlag, har däremot först efter de biologiska vetenskapernas uppblomstring, under de sista årtiondena kunnat på allvar upptagas till behandling. Den nya vetenskapsgrenen, som av sin främste idkare, den nyligen avlidne engelsmannen Sir Francis Galton kallats för eugenik och av honom definierats såsom »studiet av de faktorer, som kunna förbättra eller försämra kommande generationers andliga och kroppsliga rasegenskaper», har visserligen ännu knappast hunnit mer än att ordna det rika material, som särskilt biologien och statistiken ställa till dess förfogande, samt att uppgöra program för kommande forskningar, men icke desto mindre har eugeniken redan kunnat ställa en hel del samhällsproblem i en ny belysning, och det synes knappt förmätet att tro, att den i framtiden kommer att lämna de kanske mest vägande direktiven för det sociala reformarbetet.
Även om vi, såsom nyss nämndes, äga goda skäl att antaga, att i stort sett arvsubstansen i tämligen oförändrat skick går över från generation till generation, oberoende av de fysiska och psykiska inflytanden, för vilka dess bärare, de enskilda individerna, äro utsatta, finnas dock talrika erfarenhetsrön, som visa, att en del gifter, såsom alkohol och bly, ävensom de av vissa sjukdomsalstrande mikroorganismer (syfilis, malaria) producerade och i den sjukes kropp cirkulerande giftämnena, kunna hava en skadlig inverkan på avkomman; denna kan dö redan i moderlivet eller ock födas sämre utvecklad än under normala förhållanden. Huruvida detta är att betrakta såsom tecken till en verklig »rasdegeneration», d. v. s. en sådan försämring av arvsubstansen, varav verkningarne kunna göra sig gällande även på senare släktled, därom äro meningarne ännu delade; frågan har emellertid mera teoretisk än praktisk betydelse, då ju redan den omständigheten, att en generation kan taga allvarlig skada, är ett tillräckligt skäl för oss att i möjligaste mån söka avvärja de från detta håll hotande farorna. Kampen mot alkoholismen och de veneriska sjukdomarne, likaväl som mot de »rasgifter» och »degenerativa faktorer» av annan art, som framtida forskning måhända skall lära känna, är följaktligen ett ytterst viktigt led i de rashygieniska strävandena. Det första villkoret för rasens bestånd är naturligtvis, att de frön, från vilka kommande släkten skola spira, skyddas och bevaras för alla skadliga inflytanden.
