— Huru föga hänsyn vår skattelagstiftning tagit till denna sak, visas bäst genom ett exempel. En man och en kvinna, vardera ägande en årsinkomst av 2,000 kronor och bosatta på en plats med dyrortsavdrag, betala, så länge de äro ogifta, en inkomst- och förmögenhetsskatt av kr. 21,60 vardera, men om de gifta sig med varandra, utgår skatten icke med kr. 43,20 utan med 80 kronor. Det äkta ståndet beskattas sålunda i detta fall med kr. 36,80, och skattelindringen, om de t. ex. få 4 barn, uppgår endast till 8 kr.! — En liknande politik, vilken förvisso ej är ägnad att främja nationens sunda utveckling, bedrives som bekant i stor utsträckning både av kommuner och enskilda, arbetsgivare såväl som hyresvärdar. Det är nästan alltid de ogifta, de barnlösa, som gynnas på de övrigas bekostnad.
En förbättring av nu rådande förhållanden kan naturligtvis vinnas på många olika sätt. Det mest effektiva medlet vore måhända en omläggning av principerna för avlöning och beskattning, med stigande löner och fallande skatter i proportion till familjernas tillväxt och med uppfostringsbidrag för välartade barn, eventuellt även med ungkarls- och ungmö-skatt och löneavdrag för de ogifta och barnlösa. I samma riktning verkar en rationell utveckling av egnahemsrörelsen och vissa grenar av försäkringsväsendet, likasom för övrigt alla sociala reformer, som underlätta för de dugliga individerna, vilken samhällsklass de än må tillhöra, att skapa sig en bättre ställning och stifta familj. — För att dylika åtgärder skola bli fullt verksamma i eugenisk riktning, är det emellertid nödvändigt att tillse, att de nämnda förmånerna i första hand förbehållas åt de friska, starka och goda elementen; vad som till dessas förfång i onödan förslösas på de undermåliga har nationen i sin helhet ingen nytta av. Alla sociala reformer, alla filantropiska strävanden äga desto större värde, ju mera de bidraga till att höja kommande generationers hälsa och livskraft. Släktets framtid får icke under några omständigheter offras för den nu levande generationens bekvämlighet och trevnad. Kan man lyckliggöra hundraden eller tusenden av människor efter ett par mansåldrar, så bör detta bereda större tillfredsställelse än att tillgodose ett ringa fåtals intressen i våra dagar.
Det är lätt att inse, att genomförandet av eugenikens positiva program, som ju huvudsakligen innebär ett understödjande av de i rashygieniskt avseende värdefullare individerna, egentligen blir en ekonomisk fråga och därför endast kan realiseras i ett begränsat omfång. För övrigt måste man vara beredd på, att dess rasförädlande verkan endast långsamt gör sig gällande, ty även om man genom ovan antydda medel skulle kunna åstadkomma, att det föddes ett något större antal med goda arvsanlag utrustade barn, torde detta väl knappt märkbart höja medelnivån hos nästa generation, om samtidigt även de mest undermåliga individerna ha tillfälle att obegränsat föröka sig och sätta skaror av idioter och brottslingar till världen. För att vinna ett tillfredsställande
