Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
9

Sorgen.

I lifvet, där du lycka blott begär,
men där mest törnen, sällan rosor finnas,
där hoppets perspektiver aldrig hinnas,
en vän, en trogen vän dig jämt är när.

Väl har du honom ej som glädjen kär,
väl ej af honom något ljuft att minnas,
men utan honom kan dock aldrig vinnas
den himmel, hvartill mänskan danad är.

Sorg kallas vännen, hvilken här dig leder
till himlen och sin broder glädjen beder
att där han i sin famn dig sluta vill.

Ty sorg och glädje ifrån himlen stamma:[1]
de äro strålar blott af samma flamma,
men sorg hör jorden, glädje himlen till.




  1. Reminiscens ur ”Adam Homo,” af Fr. Paludan-Müller, 8:de sången, slutet