Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
11
En strid.
Vår barndoms solsken snart ur lifvet rymmer;
dess himmel, förr i hoppets morgonglöd
för barnets blick så ljus, så rosenröd,
snart moln på moln för mannens blickar skymmer.
Den skyms af lifvets gnagande bekymmer,
af dagens tunga kamp för dagens bröd,
en bitter strid för lifvet till vår död,
som i dess tomma kretsgång endast — skrymmer.
Ack, mången spiller bort sitt hela lif
liksom för intet i ett ständigt kif
och ständigt träl — blott för att kunna lefva.
För lifvet får i alt sitt lif man sträfva,
för det försaka njutning, lycka, vif,
för lifvet själft hvart lefnadsmål förkväfva.
