Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
17
Asplöfven.
Drömmande i aftonstunden
står naturn i sömn försänkt;
knapt ett blad sig rör i lunden,
hvarpå daggens droppar stänkt.
Vinden sina trötta vingar
än i aspens topp blott rör,
blott dess blad än dallra tvingar,
ständigt deras slummer stör.
Ständigt de för vinden bäfva,
skälfva för lians susning blott,
när han fjärran än börs sväfva; —
blott att darra makt de fått.
Först när gulnade de falla,
fälda af den mörka höst,
få de hvila, hvila alla,
hvila ut vid jordens bröst.
Där de snart till döds förfrysa
vid dess barm af snö betäckt;
dock för kölden ej de rysa
som för sommarns minsta fläkt.
Där de frusna snart förmultna
och fastän, när våren ler,
vinterns drifvor ligga smultna,
väckas de till lif ej mer. —
⁎ ⁎
⁎
⁎
