20
Därför, liksom stort är sångarns kall,
liksom stor lian själf i kamp för ljuset,
tror du honom än i högmodsruset,
genom låga laster fäst vid gruset,
tror du honom stor i alla fall.
⁎
Skalden, än så stor, är mänska blott.
Därför han som mänska blott må dömas,
intet fel för snillet får förglömmas,
mellan lagerkransens blad får gömmas
blott hvad i hans egen diktkrans stått.
Väl är sångens glöd ett lån ifrån
ljusets rike, väl därfrån den stammar. —
Dock, alt skönt, som i vårt inre flammar,
alt hvad rent i hjärtat mänskan ammar,
är från ljusa himlen ock ett lån.
Tro ej sångarn har af himlen fått
mer än mänsklig storhet. — I hans hjärta
bo ock stoftets lidelser och smärta,
väl det fläckats ock af syndens svärta,
gömmer i sin storhet mycket smått.
Och hans minne? — All dess glans en gång
bleknad står, af tiden liksom fräten,
all hans lyras klang en gång förgäten,
kanske tystad af barbarers läten,
kanske glömd för större skalders sång.
All den skönhet, som i sången bor,
mången kan åt stumma tanken skänka,
mäktar lika djupt som skalden tänka,
kan det endast ej i rytmer länka; —
säg, är sångarn då väl ensam stor?
