Därför, tro ej sångarns lefnad är
lika skön, som skönt han mäktar sjunga.
Väl hans tankar lätt på rytmer gunga;
ej så lätt han äfven här den tunga
pligtens börda lifvet honom lär.
Ej i lifvets strid han alltid höll
eden han till ljusets fana svurit;
där han torde sällan lagrar skurit;
kanske lifvet honom rosor burit
blott då han för egen svaghet föll.
Därför skaldens lefnad aldrig mät
efter tankarna han band till sånger!
Ack, de alla, alla tusen gånger,
som han fallit och sig rest i ånger,
därom ingen mer än himlen vet.
Därför, tro ej, att hans lif är stort. —
Han, som alla, kan ha mycket felat,
om han oftast ock det rätta velat.
Stor är ej den himlen stort tilldelat;
stor är endast den, sin pligt har gjort.
Men hans lif ej heller döm för strängt. —
Hvarje mänskas lif har sämre stunder,
då hon lätt i striden dukar under.
Sångarn dväljs ej jämt i diktens lunder;
oftast kanske står dess tempel stängdt.
Ack, förgät ej, han är mänska blott!
Lätt i lifvets strid hvar mänska svigtar.
Skönt om ljusets rike väl han diktar,
men sin blick till jorden äfven riktar;
stoftets barn, han all dess svaghet fått.
Sida:Några verser.djvu/26
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
23