En vilsen engel.
Det går en vilsen engel kring på jorden,
som hit sig irrat från en högre sfär,
som väl här alltid är en främling vorden,
men dock en främling för hvart hjärta kär.
Från ljusets drömda verld, från himlens salar
i fjärran tid han hit förvillad blef. —
Om ljusets verld han städse till oss talar,
dess saga städse i vårt hjärta skref.
Hans blick tycks skimra fram i österns ljusning,
som morgonrodnan öfver nejden strör;
hans röst tycks dallra uti vindens susning,
som söfda vågen i dess slummer stör.
Hans tårar ned bland daggens tårar droppas,
som himlen gråter uti natten tyst;
hans skära, drömda tankar liksom knoppas
i rosens knopp, af sommarvinden kyst.
De liksom rodna uppå rosenkinden,
de liksom glittra uppå böljans kam;
det är, som om de hviskats uti vinden,
som de ur ängens blomma doftat fram.
Hans leende på barnets läppar leker,
det stråla tycks ur aftonmolnens gull;
hans andedrägt i vårens fläktar smeker
till lif hvar blomma ur den frusna mull.
