Sida:Några verser.djvu/8

5

Därför han vilsen irrar kring på jorden
att lifvets mörka skuggor lysa opp;
därför han är en vilsen engel vorden,
om ledd än af ett oförvilladt hopp.

Ett hopp, som han i vårens fläktar andas,
som liksom doftar uti blommans doft,
att ljusets dag sist äfven här skall randas,
sist äfven tändas här i lifvets stoft.

Det hoppet hviskar han i morgonvinden
att här sitt forna hem få återse,
det liksom rodnar uppå rosenkinden,
det tycks i aftonmolnens färger le.

Det hoppet dallrar uti vindens klagan,
när jorden sig till nattens hvila redt;
för slumrad nejd han än vill tälja sagan
om ljusa riket, som han fordom sett.

Det hoppet dallrar i vårt eget sinne,
i hjärtats drömmar — uti skaldens sång;
från ljusets svunna verld hvart rosigt minne
af engeln flätas in i rytmens tvång.

Säg, vet du, hvad den vilsne engeln kallas?
Hvad sagan nämns, som i vårt bröst han skref,
som till ditt eget hjärta, som till allas
af nejdens alfer ständigt hviskad blef?

Det sångens vilsne engel är, som sänker
ett skönhetsskimmer kring din lefnads stig
och som i tankens rike liksom stänker
ett regn af skära tankar öfver dig.