96
då jag slaktat räven, så hade jag nu bara att äta den också. De kunde inte veta att vi fransmän inte bruka äta rävkött, och det visade deras önskan att den som vunnit jaktens pris skulle också förtära villebrådet. Det passar inte en fransman att låta sig överträffas i artighet. Följaktligen skickade jag räven tillbaka till de tappra jägarna med en anhållan att de ville hålla till godo med honom såsom hors d'oeuvre vid deras nästa jaktfrukost. Det är på det sättet ridderliga motståndare bekriga varandra.
Från ritten hade jag medfört ett tydligt kartutkast över de engelska linjerna, och detta lade jag fram för Masséna samma afton.
Jag hade hoppats, att detta skulle komma honom att bestämma sig för anfall, men alla marskalkarna voro sinsemellan hand i hår och kniv i strupe och gläfste och morrade som hungriga hundar. Ney hatade Masséna, och Masséna hatade Junot, och Soult hatade alla de andra. Därför blev heller ingeting gjort. Under tiden smälte livsmedelsförråden mer och mer ihop, och vårt präktiga kavalleri gick under till följd av foderbrist. Vid vinterns slut hade vi barskrapat hela trakten och hade slutligen inganting att äta, ehuru vi skickade ut furageringsdetaschement åt alla håll. Det blev klart även för de tappraste bland oss, att det var tid att draga sig tillbaka. Jag nödgades själv erkänna detta.
Men ett återtåg var inte så lätt utfört. Inte nog med att våra trupper voro svaga och utmattade
