var den som skulle få äran av en hjältebragd, som skulle varit kronan på varje annans livsgärning och som står högt även bland de stordåd, som gjort mitt eget namn så ryktbart.
Vid denna tid tjänstgjorde jag vid Massénas stab, och han hade jämte mig två andra adjutanter, även de synnerligen dugliga och intelligenta officerare. Den ene hette Cortex, den andre Duplessis. De voro äldre än jag till åren, men yngre i varje annat avseende. Cortex var liten och mörklagd, pigg och livlig i hög grad. Han var en skicklig militär, men hans inbilskhet var hans olycka. När man hörde honom, kunde man tro, att han var arméns ypperste officer. Duplessis var gascognare, liksom, jag, och en i alla avseenden fin man, såsom herremännen i Gascogne vanligen äro. Vi hade jouren i tur och ordning, och den morgon jag nu talar om var det Cortex’ tur. Jag träffade honom vid frukosten, men sedan såg jag varken till honom eller hans häst. Masséna var hela dagen dyster som vanligt och tillbragte en stor del av sin tid med kikaren i hand, spejande mot engelsmännens linjer och skeppsfarten på Tajo. Han yttrade ingenting rörande det uppdrag han givit vår kamrat, och det tillkom icke oss att göra honom några frågor.
Den natten vid tolvtiden stod jag utanför marskalkens kvarter, då han trädde ut och med armarna i kors över bröstet blev stående orörlig i en halv timme, stirrande oavlåtligt genom mörkret åt öster. Så orörlig och försjunken i begrundande
