mig till det öppna fönstret, som vette mot öster. Nedanför låg infanterilägret och där bortom kavalleriet med långa rader av bundna hästar. Vi kunde se de franska förposterna och bortom dem en öppen terräng, avbruten av vinplanteringar. Där bakom åter en kedja bergsknallar med en skarpt markerad topp, som höjde sig över omgivningen. Omkring foten av denna höjdsträcka löpte ett brett skogsbälte. En enda väg, vitglänsande och tydlig, ledde än uppåt, än nedåt in i denna terräng och försvann slutligen i en öppning mellan kullarna.
»Det där», sade Masséna, pekande på berget, »är Sierra de Morodal. Ser ni något på toppen?»
Jag svarade, att jag ingenting såg.
»Nu då?» frågade han och räckte mig sin fältkikare.
Med dennas hjälp kunde jag nu se liksom en liten vall eller upphöjning uppe på krönet.
»Det ni ser är en stapel av stockar, som förts dit upp för att tjäna som vårdkas. Vi satte upp den, när trakten var i våra händer och den står fortfarande orubbad kvar även nu, då vi inte längre äro herrar där. Gerard, denna vårdkas måste tändas i natt. Det är nödvändigt för Frankrikes, för kejsarens, för arméns skull. Två av era kamrater ha givit sig av för att tända den, men ingen av dem har nått toppen. I dag är det er tur att försöka, och jag hoppas ni måtte lyckas bättre.»
Det tillkommer inte en soldat att begära skäl för de order han får, och jag ämnade just skynda
