104
Över den flacka terrängen ledde den inbjudande vita vägen, och jag erinrade mig, att båda mina kamrater fört sina hästar med sig. Det var synbarligen detta, som vållat dras olycka, ty ingenting kunde vara lättare för banditerna än att bevaka vägen och lägga ut försåt för alla, som passerade. För mig var det ingen svårighet att rida markledes, ty jag var väl beriden vid den tiden. Utom Violette och Rataplan, som voro två av arméns yppersta hästar, hade jag nämligen också den överdådiga svarta engelska huntern, som jag tagit från sir Cotton. Efter mycket funderande beslöt jag mig emellertid för att färdas till fots, enär jag då skulle vara bättre i stånd att draga fördel av de tillfällen, som möjligen kunde yppa sig. Vad dräkten angår dolde jag husaruniformen under en lång kappa och satte en grå lägermössa på huvudet Ni frågar kanske varför jag inte klädde ut mig till bonde, men då svarar jag att en man av ära inte har någon lust att dö en spions död. Det är en sak att bliva mördad, en annan att rättvisligen avrättas i enlighet med krigets lagar. Jag ville inte utsätta mig för en skymflig död.
Sent på eftermiddagen smög jag mig ut ur lägret och passerade vår bevakningslinje. Under kappan hade en kikare och en liten pistol samt min sabel, i fickan fnöske, flinta och stål.
Ett par tre mil vandrade jag framåt i skydd av vingårdarna, och det gick så raskt undan, att jag började smått högmodas och tänkte för mig själv, att det bara behövdes en karl med huvud på skaft
